Tiden på BB - bebislycka och babianarsle

Jag önskar att jag hade kunnat skriva att allt var bra när vi kom till BB, men inte. Jag var vitare än sjukhuslakanen och kunde inte resa mig pga låga blodvärden och hade en kropp som var totalt ur funktion fortfarande. Inte en muskel mellan bröst och knä fungerade. Då tänker ni "det är väl inte så konstigt när du precis fött barn och dessutom svimmade för några timmar sedan", men hon föddes på fredag morgon och först på söndag kunde jag ens stå i en dusch. Jag stod och höll mig krampaktigt i handtagen på väggen, med böjda knän och skakade som om jag vore 80 år. Men jag var glad att jag iaf kunde stå. Detta tack vare att jag fått 2 påsar med blod. Inte för att jag förlorat mycket, utan för jag hade låga värden som behövde höjas akut. Gissa hur fräsch man var på söndagen förresten efter att ha tryckt ut ett barn på fredagen, svettig och insmord i fosterfett. Tryckt ut skriver jag också, tjejen utan krystvärkar, ironin är på topp.
 
..och dedär med att bli sydd och vara svullen. Första gången man närmade sig med pappret mellan benen så tänkte man "hmm där ute brukar inte mitt kön vara".. Det var svullet som ett babianarsle! Jag fick en chock. Men så är det väl för alla, även om det är något man inte pratar om. Kan dock meddela att det återgår ganska snabbt men från början var det verkligen så man tappade hakan i toastolen.
 
Det var svårt för mig att ta hand om vårt nykläckta mirakel. Men att få ligga och gosa med henne var det enda som gav mig energi. Hur hade jag och mackan lyckats skapa en så söt bebis? Var väl ingen skräll att hon var mest lik mackan då iofs... Mackan som knappt hållt i en bebis innan fick ta allt ansvar iaf. Jag förvånades själv över hur lätt jag hade för att släppa kontrollen och låta han växa in i rollen själv, utan pekpinnar från miss hej-jag-vet-bäst. Något man brukar skämta om är ju dedär med att sätta blöjan bak och fram, något mackan lyckades med direkt efter förlossningen. Detta trots att det stod "back" med stora bokstäver fram på henne haha! Men vad gör det, så man lär sig ;) Han var fantastisk med henne, och sitt vårdpaket till flickvän, och det värmde mitt hjärta!
 
Emilia trivdes inte alls på BB. Hon skrek högst och mest av alla barn. De andra låg i sina "baljor" och drev runt och myste, Emilia kunde inte ligga själv en sekund utan att skrika högre än krigslarmet. Läkaren sa att hon hade en väldigt hög stämma - jo tack. Blev lite frustrerande en natt när hon skrek konstant, trots mat och torr blöja, och man hade ett rum lika litet som en snusdosa.
 
På tisdagen kände vi oss iallafall redo att åka hem. Hade ju vart på sjukhuset sen onsdagen då. Parkeringen kostar för övrigt 72 kr per dygn, en böter hade typ vart billigare. Hur som helst, hade inte tagit en nypa frisk luft eller knappt sett dagsljus så var skönt att rulla ut. Jag kunde inte kissa och fick tyvärr åka hem med kateter som skulle sitta till onsdag morgon. Nägot påfrestande, men det positiva var ju att man slapp tänka på ett behöva resa sig och gå på toa när man hade ont! Då kunde babianarslet få läka ifred!
 
När vi precis rullat in på BB. Så lycklig över denna lilla skatt mitt i allt annat elände.
 
Bjuder på dubbelhakor och mitt sletnaste utseende. Dom där små kopparna ska man mata med på BB innan amningen kommer igång. Väldigt lätt med en bebis som ska greja med armarna under hakan precis hela tiden!
 
Årets familjefoto made by mackan!
 
 
 

Förlossningsberättelse - från himlen till helvetet

Det har varit en intensiv vecka och jag har inte kunnat sätta mig till ro och skriva om detta.. Har inte direkt vart mentalt redo för den delen, vet inte om jag är det än heller. Blir glansig i ögonen av att ens skriva dessa rader. Det kanske kommer låta som en snyfthistoria och som att jag tycker synd om mig själv. Men ska jag vara ärlig så tycker jag brutalt synd om mig själv och hoppas inte ens min värsta fiende en likande förlossning. Så håll i hatten - jag kommer inte hålla något hemligt för er och det kommer bli ett långt inlägg som jag ska försöka dela in i olika avsnitt. Känns lättare att skriva om allt eftersom många frågar och jag får berätta om gång på gång.
 
Inför förlossningen:
Förra veckan sov jag väldigt dåligt mellan måndag-tisdag och tisdag-onsdag. Jag hade värkar som kom och gick, de var inte regelbundna men gjorde ont och gav mig typ 2.5 timmars sömn totalt under natten.. Jag kände att detta inte var hållbart, skulle de "riktiga värkarna" dra igång hade jag aldrig orkat en förlossning. Jag bestämde mig därför för att ringa förlossningen för att se om jag kunde få någon form av sovdos. När jag hade ringt fick jag en tid på förmiddagen för undersökning och eftersom mackan var på jobbet fick josefina, greta och hennes mamma köra in mig. Jag var säker på att jag skulle få åka hem ändå.
 
Väl där inne mätte vi värkarna och följde Emilias hjärtkurva. Allt såg normalt ut och värkarna kom och gick, var inte lika hemska som under natten och morgonen. Jag låg då på en avdelning som heter antenatal (innan förlossning typ). Jag låg där hela dagen och mackan kom vid 16-tiden. När han hade kommit blev jag undersökt för att se om jag hade öppnat mig något - vilket jag hade, ca 3,5 cm. Är man öppen mer än 4 cm brukar man säga att förlossningens aktiva skede startat, så jag låg i gränslandet. De bestämde iaf att jag inte skulle skickas hem eftersom jag gått över tiden så länge och skulle egentligen in på läkarbesök på fredagen.
 
På onsdag kväll fick jag kraftigare värkar och därmed starkare smärtlindring för att kunna sova. Denna tog inte alls kände jag. Jag låg och skrek och mackan låg i en fåtölj bredvid sängen och klockade värkarna. Fortfarande oregelbundna med ca 5-7 min mellanrum, men väldigt starka. Blev ännu värre under natten, trodde svanskotan skulle sprängas. Till slut fick jag be om ännu starkare smärtlindring för att kunna sova nånting. Jag fick då lite sömn mellan 03.30-06.00. Kan låta lite men var otroligt välbehövligt. Väl efter de tabletterna avtog värkarna under förmiddagen. Vi stod ändå på kö in till ett förlossningsrum för att se om jag hade öppnat mig mer och se vilken igångsättningsmetod som var lämplig om jag inte var mer öppen än innan. 
 
Förlossningen:
Vid 15 kom värkarna tillbaka och jag knatade runt i korridoren med en gåvagn. Vid 16 fick vi rulla över till förlossningen och vid undersökningen var jag öppen strax över 4 cm. Barnmorskan tog då hål på hinnan så att vattnet gick och då började värkarna bli kraftigare. Jag knarkade lustgas vilket var toppen för mig för att kunna hantera värkarna. Var ju längesedan man kände ett rus!
 
Emilias hjärtslag hade ökat och låg högt.. ovanligt högt.. för att då få en säkrare mätning satte dom en elektrod på henns huvud. Detta var fortfarande inte helt hundra och då fick en läkare komma in en gång i timmen för att ta blodprov från hennes huvud. Som tur var så såg allt bra ut vid varje prov. 
 
Efter ett par timmar var det läge för ryggmärgsbedövning. Det var drömmen! Såg hur värkarna kom tätt på skärmen, ca 5 st på tio min, men kände knappt något. Behövde inget värkstimulerande eftersom de var så täta trots bedövningen. Vi dunkade mix megapol på rummet, jag bad mackan gå ut och hålla ställningarna med mobilerna emellanåt (för att ingen skulle veta att vi var inne) och vi tjötade massa skit med barnmorskan (som var helt otroligt bra). Både jag och mackan kände "detta kommer bli så bra" och jag minns att vi lyssnade på "cheap trills" flera gånger, en låt jag nu förknippar med förlossningen. Jag var pepp och vid 23 var jag helt öppen. Då trodde jag att hon skulle vara ute inom typ ett par timmar. Menar, helt öppen, då är hon väl "bara" att trycka ut?
 
Nej. Hon tog sig inte fram alls nästan genom mitt bäcken. Blev undersökt stup i ett men var knappt någon framgång. Bedövningen slutade ta, lustgasen hade jag knarkat sönder så den tog inte heller.. Jag ändrade ställning och försökte utnyttja gravitationslagen för att hon skulle "sjunka ned" men ikke. Mina krafter började ta slut.. Jag skrek av smärta och jag vet att det låter klyschigt att säga att man "tror att man ska dö", men jag trodde det. Alla pratar om "krystvärkar", att man kommer känna när man vill trycka på, men jag kände ALDRIG någon krystvärk. De gav mig massor av värkstimulerande vilket gjorde smärtan ännu värre men hon kom inte framåt. Jag var fullt medveten om tiden trots allt kaos vilket gjorde allt ännu jobbigare. Att höra "om 10 min gör vi en undersökning" kändes som en evighet. Önskade att dom skulle säga "om tio min är bebisen ute" varje gång men IKKE.
 
När jag legat o skrikit i timmar att jag inte klarar mer, blivit undersökt varje kvart, bytt ställningar och KÄMPAT bröt jag ihop. Flera gånger om. Jag skrek bara "TA UT DEN" och sket i om de så skulle köra in en näve o dra ut henne eller skära upp magen med brödkniv. Så strax efter 04 satte dom sugklocka på hennes huvud. Något så brutalt. Rummet var fullt av barnmorskor och läkare och läkaren mellan mina ben säger bara "ta i Jennie, nu kör vi" och jag svarar "nej, DRA". Jag kunde inte hjälpa till. Hon klippte upp mig för att få plats med sugklockan och sedan drog hon för kung och fosterland. Satte benen mot sängen och drog ALLT vad hon kunde. Det såg hemskt ut och gissa hur det kändes? Jag tänkte nu följer mitt kön, min moderkaka och garanterat mina tarmar med ut. Men nej. Inget barn kom ens ut. Då tänkte jag att livet var slut. Men hon väntade in nästa värk och drog igen. Då kom Emilia ut, skrikandes, klockan 04.32. 
 
Jag fick upp henne på bröstet och förstod knappt att jag höll i henne. Såg att det var en tjej o tänkte "jag visste det". Brydde mig varken om blod eller fosterfett, jag låg bara och höll om den lilla rumpan och tänkte "jag överlevde" även om jag var heeeeeeeeeeeeeelt väck. Namnet Emilia hade mackan bestämt sedan innan.
 
Hur mackan mådde i detta? Han har naturligtvis aldrig varit med om något så hemskt. Han var ett fantastiskt stöd för mig genom att bara finnas till och hålla sig lugn fast han förmodligen höll på att dö inombords. Han skulle klippa navelsträngen men skakade så mycket att han inte fick in händerna i saxen stackaren..
 
..och den jävla moderkakan:
När hon väl var ute ska man få ut moderkakan. Tror ni den lossnade? nej. Hade blivit varnad för att få akupunktur under tånaglarna (något de gör för att den ska släppa) så tackade nej till det först. Men moderkakan släppte inte o jag hade ju ändå så ont så lät dom sätta nålar under tårna, kunde det bli värre?! När nålarna väl satt släppte inte moderkakan ändå så jag fick mer värkstimulerande. Fantastiskt - precis vad jag behövde. Mer smärta och krångel. Men tillslut släppte den..
 
Efteråt; spy. stygn, krampattack och svimmade:
Jag kunde inte njuta av stunden. Blev sydd som sjutton, även om det "bara" var grad 2 av 4 (ni får googla) var det många stygn. Mackan fick hålla Emilia medans jag låg och spydde som en kalv för att sedan däcka. Sov mellan 06-09 och mackan satt med henne. Den där fikan man ser på alla lyckliga bilder kunde jag aldrig äta. När jag väl vaknade skulle de testa sätta mig upp, två barnmorskor höll mig i varsin arm och skulle sätta mig på en stol där jag skulle testa kissa i nån bytta. När jag ställde mig upp spände mina ögon upp och kroppen började krampa som en sax och jag kollapsade. De slängde upp mig på sängen och tryckte benen mot min kropp, larmade akut på läkare så när jag vaknade var det fullt av människor runt mig varav en läkare som försökte få kontakt med mig. Det var läskigt, speciellt för mackan som fick se allt. Mina värden var låga och de insåg att jag inte skulle kunna stå. Jag fick därför en kateter och rullas in på BB. Fyfan vad dåligt jag mådde.
 
Livet på BB och hemma kommer i nästkommande inlägg...
 
På antenatalavdelningen. Inte kraftiga värkar och hade det ganska gött! (Trosorna, jag vet...)
 
Här var vi pepp inför vad som komma skulle! "Snart får vi träffa Lillis"
 
När jag började få kraftigare värkar på antenatal...
 
Känslan när vi kom in på förlossningen - hade ont o ville spy!
 
Lustgasen - min räddning till en början!
 
När jag började få kraftigare värkar. Man ser verkligen ut som ett paket!
 
När man emellanåt mådde rättså bra!
 
När man mådde så sjukt dåligt men ändå var så glad över att hon var ute och mådde bra! Minns knappt denna bilden. Var verkligen i en annan värld då! Från att ha en nyans när jag kom in till förlossningen, till att vara kritvit.
 
 
 
 
 

Lite mycket nu

Hej allihopa! Jag har såklart inte glömt av er. Mitt förra inlägg var ren o skär lögn. Jag var redan på sjukhuset då pga mina långdragna värkar o behövde va ifred hehe. Förlossningen var bra till en början o kaos i slutet. Jag ska inte fylla denna bloggen med bara fina bebisbilder utan skriva ärligt om hur allt är.
 
Ska skriva en förlossningsberättelse så snart jag hinner. Kort o gott fick prinsessan slitas ut med sugklocka efter några timmars kamp om liv o död för mig. Japp klippa fick dom också så nu är man totalsydd, svullen, kan knappt gå och katetern är min nya vän. Det är inte bara en dans på rosor att föda barn. MEN - emilia är ändå det finaste jag sett. Kan inte sova när hon sover. Ligger bara och njuter då. Allt kommer bli bra. Vi tar en dag i taget!
 
Vi hörs snart. Imorgon kommer vi hem <3