Det man inte talar om

När jag var livrädd för att sitta med en kateter resten av livet satt jag och googlade en del. Ni vet, som man gör vad gäller minsta lilla finne nu för tiden och som alltid slutar med att man tror att man har cancer i varenda kroppsdel. Vissa barnmorskor jag träffade var riktigt klantiga i sina uttalanden: "jaha kan du inte kissa? det brukar ju folk alltid kunna efter 3 dygn..." åh tack för peppen satkärring. Hur som helst försökte jag ju därför googla mig fram till folk som vart i samma sits, i dessa omtalade forum.
 
Nu är inte tanken att skrämma upp folk som inte fött barn, men jäklar vad problem en förlossning/snitt kan medföra.. En kateter var nog inte det värsta direkt, vissa får ju lära sig självtappning ett bra tag efter man haft kateter och det tog månader/år innan de kunde kissa normalt. Sen finns det ju sjuhundra andra problem.. Framfall, ändtarmsproblem, hemorrojder, nervskador, folk som blivit sydda fel, förlossningsdeprissioner, inkontinensbesvär, infektioner i livmodern - okej jag slutar där. Tur jag inte läste i dessa forum innan. Sen får ju kanske majoriteten inte problem, men tror det är extremt många som går med problem som man inte pratar om. Det är nog därför man känner sig så ensam när man väl står där. Jag valde att vara öppen - och helt plötsligt vet jag flera stycken som haft problem likt mig efter förlossningen.
 
MEN, nu råkar jag ha hört ryktesvägen om personer som läst min blogg och blivit rädda. Bli inte det. Min förlossning var hemsk och framförallt den första till andra veckan efter, men jösses vad jag läkt bra! Klippet syns snart knappt, jag kan kissa ganska normalt igen (blir bättre och bättre), jag kan ta promenader utan problem och kommer snart kunna lyfta saker i vardagen igen. Ni kanske får en jättebra eller kass förlossning, men förlossningen är bara några timmar och tiden efter läker man ihop snabbare än man kan tro.. och ju mer man lär känna den lilla krabaten som man klämt ut desto mer glömmer man allt elände och börjar NÄSTAN tänka på syskon. Så konstig är man. Så fastna inte i tragiska förlossningsberättelser, läs om folk som haft smidiga förlossningar istället. Jag visste inte så mycket innan och såg fram emot förlossningen med skräckblandad förtjusning, som en utmaning. Jag skrev inte min berättelse för att skrämma någon, utan för att jag är en öppen person och för att alla där ute är extremt nyfikna. Jag valde att skriva det man inte pratar om i bebisbubblan.